carolineochmira

Min pappa ringde idag, han har en köpare på min bil. Jag har en vit gammal Saab 9000CS (eller vad de nu heter) från -92. Hon är min första egna bil som pappa köpte för 5000kr tre veckor efter att jag fått mitt körkort. Prum heter hon, som en vän döpte henne till då registreringsnumret är PRM. :) Brums flickvän, för er som kommer ihåg den lilla gula bilen Brum på Bolibompa när vi var små.

"Det är kanske lika bra att sälja henne nu, resonerade pappa, hon har redan gjort rätt för sig 18 gånger om". Och det beskriver min gamla bil ganska bra. Hon har varit en trogen vän de senaste åren, alltid startat och tagit mig överallt. Rostig så man nästan kunde stoppa in handen och röra marken, och i slutet både utan AC, helt manuell på alla sätt och vis och utan fungerande bakdörrar. Men hon har ändå varit MIN. :)

Det är lustigt hur en bil kan beröra en så. Min pappa höll med, en bil blir personlig och betydelsefull för en. Så det är med sorg i hjärtat som jag bara får erkänna att min bil har gjort sitt i mina ägor. Nu ska hon bli pendlarbil till Norge. Det känns konstigt att veta att någon annan kommer kalla henne sin framöver. Att Maggis stereo kommer tas för en helt vanlig stereo utan bakgrund och historia. Extraljusen som kommer från pappas gamla golf, som tagit honom 56000 mil innan rosten till slut tvingade bilen till döden. Minnen... :)

Så farväl min älskade bil, du har varit en trogen vän och jag hoppas nästa person ger dig lika mycket kärlek som  du förtjänar.